Bildsamtal om tredimensionella ting
Jag har funderat en del kring skillnaden mellan att prata om skulptur och form och att prata om bilder. Är det någon skillnad?
Jag har kommit fram till att jag tycker att det finns en stor skillnad. När man pratar om en bild av en skulptur försvinner det som skulpturens språk handlar om. Att mötas av det tredimensionella rent fysiskt, hur det påverkar mig och andra, hur vi rör oss i förhållande till objektet är något av vad det handlar om. Det spelar även en stor roll var vi möter objektet/skulpturen. En skulptur på en upphöjd plats i en park har ett uttryck och en installation på ett galleri har ett annat. Men det handlar hela tiden om att vi möter objekten rent fysiskt att vi kan gå runt och förhålla oss till det tredimensionella. Jag tycker att det känns väldigt svårt att prata om skulptur genom att bara titta på bilder på skulpturer. Bilder på tvådimensionell konst upplever jag att det är enklare att få in i alla ramar om bildsamtal som finns att tillgå. Men hur ska man då göra när man inte har tillgång till annat än bilder och en 60 minuters lektion där de även ska hinna arbeta praktiskt. Jag tror på att både göra rent fysiska övningar där eleverna är delaktiga och tvungna att förhålla sig till olika objekt och att titta på bilder av det tredimensionella.
Jag var med om ett skulptursamtal när jag var 20 år som blev en verklig aha upplevelse för mig. Jag gick då en förberedande konstskola i Stockholm. Det var fikarast och vi satt en sex till sju personer runt ett rektangulärt bord i ett kafè som tillhörde skolan. Plötsligt började våra lärare ta allas koppar och de peppar och saltkar som fanns på bordet och flytta runt dem på olika vis.
Sedan sa de:
- Vad händer nu?
- Om jag ställer tre kaffekoppar i ena hörnet och salt och pepparkaren i mitt på vad händer då?
Vi elever började fundera och var rörande överens om att kaffekopparna kände sig utanför.
-Varför då?
Så fortsatte vår fikarast, de flyttade runt saker på en yta för att visa på hur man kan få fram olika uttryck genom sakernas placering. Själv ringde jag min pappa och bad honom såga till järnbitar
I olika storlekar. Dessa bitar satt jag sedan och flyttade runt för att hitta det optimala uttrycket. Jag höll på i ett halvår. När jag sedan var nöjd svetsade jag fast dem och sökte med dem till konsthögskolan. På en genomgång av våra arbetsprover under vårt första år höll en teori professor en jämförelse mellan mina kantiga järnbitar på små järn ytor och Rodins stora skulpturer av människomöten. Så de flyttade kaffekopparna blev till brons skulpturer av Rodin och jag hade lärt mig massor på vägen som jag har nytta av än i dag både i mitt arbete som konstnär och som lärare.
Jag har under några tillfällen gjort samma sak med mina elever. Det fungerar bra om det är en trygg och liten grupp på estetprogrammet. Jag har dels gjort uppgiften vid ett matbord med befintliga objekt och ibland med tillsågade mycket enkla kantiga bitar. Resultaten blir olika. Det är lättare för eleverna att tänka konst när det är förberedda bitar. Det kan bli lite för mycket för en del när man börjar prata om tallrikar och glas som är utanför.
En annan skillnad mellan skulptur och bildsamtal är rörelsen. Att prata om skulptur och form innebär att man flyttar sig runt objektet. När jag pratar skulptur med eleverna slutar det alltid med att eleverna är uppe och går. Ofta står skulpturerna på bordskavaletter och eleverna kan själva snurra runt sina skulpturer när de redovisar men det räcker ändå inte. Det kan bli rörigt i klassrummet men det blir också en stor närvaro och ett engagemang när vi rör oss runt i klassrummet och pratar om de olika skulpturerna.
Nu är det ju så att jag ofta är hänvisad till fotomaterial trots allt när jag pratar om skulptur form och installationer. Men om eleverna har fått vara med om några redovisningar och genomgångar där vi rör oss runt objekten, där vi pratar om hur vi samspelar i förhållande till den tredimensionella konsten då kan eleverna få en aning om vad det handlar om genom att se på fotografier av tredimensionella objekt.
En annan kurs jag undervisar i är nutidakonst den kursen innehåller nästan uteslutande bildsamtal. Alla bilder vi ser skall analyseras, något som eleverna efter ett tag blir mycket skickliga på att göra. De har blivit drillade att först tala om vad de ser och sedan hitta meningar och bakomliggande orsaker. Detta gör att jag sällan känner ett behov av att prata om dennotationen för när jag gör det suckar eleverna och börjar rabbla upp det de ser på beställning. Vi pratar om performance under kursen. Det känns fel att bara prata om performance, man behöver uppleva för att förstå. Nu finns ju youtube som tur är där det finns mycket dokumenterat men jag ger även mina elever i uppgift att göra en egen performance. Redovisningarna och samtalen efter deras egna performance brukar bli både lite svåra och helt fantastiska. I dessa redovisningar är det viktigt att börja med att kunna bena ut vad det är vi har sett. Var det en konstnärlig händelse eller var det ett drama? Vad gjorde detta till ett performance? Vad var budskapet? Titeln? Lyckades personen få fram sitt budskap?
 |
| En av mina elever efter performancet pälstofsen. |
